Adoptera Anton
Korsad ras · Han · Vuxen · 4 år
Anton 08/2019 | han Hej där ute, jag är Anton och det är en liten mirakel att jag kan berätta min historia idag (slutet av januari 2024). Men att börja: jag hittades på gatorna i södra Italien med min lille vän Ginger för två år sedan. De kallade mig Fred då. I september 2022 kom jag till Tyskland till Schlatthof. Det blev snabbt tydligt att vara ensam var absolut skrämmande. Så jag kom till min fosterhem med Bessy och Tara. Med min italienska charm så omfamnade jag hela familjen, och de sa att de inte skulle kunna lämna mig igen. Anton & Tara i fosterhemmet Anton i fosterhemmet Allt såg perfekt ut. Under sommaren under semester förlorade jag hår runt ögonen och utvecklade också konstiga krustar på öronen. Eftersom mitt test för medelhavssjukdomar visade att jag redan hade kämpat mot leishmaniasis, gick vi direkt till veterinären efter semester för ett test. Resultatet chockade oss alla: jag var positiv, mitten av en utbrott, och sjukdomen hade redan skadat mina njurar allvarligt. Allt förändrades: jag måste ta många mediciner och plötsligt hade jag mindre och mindre appetit – inte ens för njurdiät. Hospitalbesök Jag förlorade vikt snabbt och blev svagare. De sa till oss att det inte såg bra ut och att vi borde vara tacksamma för varje dag. Vi gick till en specialist – samma budskap, bara paketerat annorlunda. Jag behövde dagliga infusioner, som jag nu får hemma från min familj – även om jag nu kan vara ensam i längre tid, några timmar i sjukhuset? Välkommen inte! En dag träffade det mig hårt: jag var helt omtödd. Min familj tog mig till akuten (det var fredagskväll). De undersökte mig och sa till min familj att de inte kunde lova något – de måste koppla mig till IV:n igen och hålla mig där. Från en natt blev det tio långa dagar, under vilka jag för långsamt stabiliserade och sedan fick ett andra, mer allvarligt utbrott. Vi levde från timme till timme, fulla av oro och stor rädsla. Det fanns ingen spår av min levande, glada Brittany-natur i sjukhuset. Jag var rädd och även bitit doktorerna. Jag åt lite när min familj var där, men även då var det mycket välvalt. De sa till slut att jag kunde gå hem – jag var "austherapiert." Min familj skulle göra det trevligt för mig, och det var nästan irrelevanta vad jag åt så länge jag åt något alls. Så vi återvände hem med en ganska mörk stämning. med en nackstöd, så att han inte tar bort tillgången Alla 3-5 dagar kontrollerades mina värden i sjukhuset, och miraklet skedde: de förbättrades vid varje kontroll. Min aptit kom tillbaka, och jag tjänade vikt (även för mycket!). Tyvärr normaliserar inte min blodtryck. Det är över 300 i sjukhuset eller "oskadlig" (normalt skulle vara 140). Jag beter mig som innan den förbannelsen tiden. Jag är levande, lekfull och glad. Dock behöver jag ta medicin långsiktigt och gå till sjukhuset för regelbundna kontroller (nu var tredje månad). Anton's italienska charm Anton & Tara – alltid med mördande i ryggen Anton & Bessy Tara & Anton ankomst till första gemensamma helgen med Tara Allt detta har kostat mycket pengar. Jag vet inte exakt vad det betyder, men de sa det var cirka 7 000 euro. Alla säger att jag är värd och att de är glada att jag är tillbaka på fötterna. Tror du att du kan bidra med lite? Tackar dig från hela hjärtat! Din Anton Nu donera till "Tierschutzhof Oberndorf behöver finansiell support" hos vår partner betterplace.
Läs original (de)
Anton 08/2019 | männlich Hallo ihr da draußen, ich bin Anton & es ist ein kleines Wunder dass ich euch heute (Ende Januar 2024) meine Geschichte erzählen kann. Aber von vorne: Ich wurde vor knapp 2 Jahren mit meiner kleinen Freundin Ginger auf den Straßen in Süditalien gefunden. Sie nannten mich damals noch Fred. Im September 2022 kam ich nach Deutschland auf den Schlatthof. Es stellte sich sehr schnell heraus, dass ich alleine bleiben absolut gruselig finde. So kam ich auf meine Pflegestelle zu Bessy & Tara. Mit meinem italienischen Charme habe ich die komplette Familie sehr schnell um die Pfote gewickelt & sie sagten bald, sie würden es nicht übers Herz bringen mich wieder herzugeben. Anton & Tara auf der Pflegestelle Anton auf der Pflegestelle Alles schien perfekt zu sein. Letzten Sommer im Urlaub verlor ich Fell um meine Augen und auch an den Ohren bildeten sich komische Krusten. Weil in meinem Test auf die Mittelmeerkrankheiten stand, dass ich schon mal mit Leishmaniose zu tun hatte, fuhren wir direkt nach dem Urlaub zum Tierarzt um einen Test zu machen. Das Ergebnis hat uns alle geschockt: ich war positiv, mitten in einem Schub & die Krankheit hatte meine Nieren schon sehr stark geschädigt. Auf einmal war alles anders: ich musste viele Medikamente nehmen & hatte plötzlich immer weniger Appetit-schon gar nicht auf Nierendiätfutter. Besuch in der Klinik Ich nahm rapide ab & wurde schwächer. Man sagte uns, dass es nicht gut aussieht & wir für jeden Tag dankbar sein sollen. Wir fuhren zu einem Spezialisten auf dem Gebiet – auch dort die gleiche Aussage nur anders verpackt. Ich brauchte täglich Infusionen, die ich zu Hause von meiner Familie bekam – ich kann zwar inzwischen länger alleine bleiben, aber mehrere Stunden in der Klinik? Bitte nicht! Eines Tages kam es knüppeldick: ich stand total neben mir. Meine Familie fuhr mit mir zum Notdienst (es war Freitag Nacht). Sie untersuchten mich und sagten meiner Familie, dass sie nichts versprechen können – sie müssten mich sofort wieder an die Infusion hängen und würden mich da behalten. Aus der einen Nacht wurden 10 lange Tage, in denen ich erst langsam stabiler wurde und dann den zweiten heftigeren Schub bekam. Wir lebten alle nur noch von Stunde zu Stunde voller Sorgen und großer Angst. Von meiner quirligen fröhlichen Bretonenart war in der Klinik nichts zu merken. Ich war verängstigt und schnappte sogar nach den Ärzten. Ich fraß nur etwas, wenn meine Familie da war. Das aber auch sehr mäkelig. Sie sagten schließlich, ich darf nach Hause gehen – ich sei „austherapiert“. Meine Familie solle es mir „schön“ machen & es sei ziemlich egal was ich fresse – Hauptsache ich fresse überhaupt etwas. So fuhren wir mit eher gedrückter Stimmung nach Hause. mit Halskrause, damit er sich den Zugang nicht entfernt Alle 3-5 Tage wurden meine Werte in der Klinik kontrolliert & das Wunder geschah: sie besserten sich von Mal zu Mal. Der Hunger kam zurück und ich nahm zu (sogar zu viel!). Was sich leider nicht normalisiert ist mein Blutdruck. Der ist in der Klinik bei über 300 bzw. „nicht messbar“ (normal wäre 140). Ich benehme mich wieder wie vor der schrecklichen Zeit. Ich bin lustig, quirlig & fröhlich. Ich muss allerdings dauerhaft Medikamente nehmen & regelmäßig zur Kontrolle in die Klinik (jetzt alle 3 Monate). Antons italienischer Charme Anton & Tara – immer den Schalk im Nacken Anton & Bessy Tara & Anton Ankunft im ersten gemeinsamen Urlaub im Urlaub mit Tara Das alles hat seeehr viel Geld gekostet. Ich weiß nicht genau was das bedeutet, aber sie haben gesagt inzwischen etwa 7.000 €. Alle sagen, dass ich das wert bin und sie froh sind, dass ich wieder so gut drauf bin. Meint ihr, ihr könnt ein bisschen was dazugeben? Ich danke euch von Herzen! Euer Anton Jetzt Spenden für „Tierschutzhof Oberndorf braucht finanzielle Unterstützung“ bei unserem Partner betterplace.org
Listade för 2 månader sedan






