Adoptera Didi
Korsad ras · Hon · Äldre · 15 år
Hej kära tvåbeinare. Jag är Didi och har bott här i djurhunden för en mycket lång tid med stöd av mina underbara gudföräldrar. Jag behöver fortfarande mina kärleksfulla gudföräldrar, eftersom jag inte vet om mitt plan kommer att fungera som jag önskar. Jag försöker nu, efter min långa tid i djurhunden, att hitta mina egna människor. Jag skulle verkligen vilja bli en familjdocka. De säger att jag är en fantastisk gammal flicka, och sedan jag redan har vunnit lite förtroende för er tvåbeinare vill jag ta äventyret. Jag önskar en tyst hemma och människor som är mycket goda till skrämma hundar. Jag kan gå på leken, men det ska inte vara ett ljudligt miljö, som i en stad. Jag ser ut som en prinsessa. Inte för stor, med vackert mjukt päls och rognbruna glansögon, och jag är fortfarande ganska frisk för min ålder. Så att ni vet varför jag är som jag är, här är min historia: Jag föddes tillsammans med mina bröder Aiko, Flori och Simson i september 2011 rätt i mitten av Aegina. Det var nog en fin syn på berget, men en liten hund behöver också något annat. Särskilt när vintern kommer blir det särskilt svårt. Och det är också farligt. Det finns dåliga människor, snabba bilar och jägare som skjuter på helgerna. Det gör en liten hund rädd. Lyckligtvis upptäcktes vi av människorna från AP, fångades och togs till Renate. Det var mycket trevligt där, vi hade en varm kupa, medicinsk vård, smakfull mat och friskt vatten. Men vi lät inte människorna nära oss. Men hur skulle vi kunna veta att tvåbeinarna är bra? Under vår imprintingfas på gatan hade vi bara oss själva och massa dåliga erfarenheter. Därför kryllade vi alltid in i den fjärraste hörnan av kupan när en människa kom nära oss. Sedan satte vi där och berättade för varandra hur rädsla dessa tvåbeinare var. Men människorna, inte dumma alls, upptäckte genast att något måste göras. Så vi, fyra bladiga örter, blev oväntat tagna till djurhunden och separerade. Men det var bara för vår egen skull. Var och en av oss fick en trevlig hundvänska som var glad när tvåbeinarna kom. Mycket konstigt, tänkte jag, men kanske du kan kopiera det. Min bror Aiko var snabbaste av oss. Han lärde sig snabbt och har redan haft ett trevligt hem i lång tid. Mina två bröster Flori och Simson har just glidit över regnbågen, och nu är jag den sista bladen av örten. Vem har ett stort hjärta och mycket tålamod att ge mig ett hem för mina återstående år?
Läs original (de)
Hallo ihr lieben Zweibeiner. Ich bin Didi und lebe mit der Unterstützung meiner tollen Paten schon sehr lange im Tierheim. Meine lieben Paten brauche ich auch weiter, denn ich weiß nicht, ob mein Plan so klappt wie ich mir das wünsche.Ich versuche jetzt, nach meiner sehr langen Zeit im Tierheim meine eigenen Menschen zu finden. Ich würde es so gerne kennenlernen ein Familienhund zu werden. Man sagt von mir, ich wäre ein tolles altes Mädchen und da ich jetzt schon etwas Vertrauen zu euch Zweibeinern gefasst habe möchte ich das Abenteuer wagen. Ich wünsche mir einen ruhigen Haushalt und Menschen die sich mit ängstlichen Hunden sehr gut auskennen. An der Leine kann ich laufen, aber eine laute Umgebung, so wie in einer Stadt sollte es nicht sein. Ich sehe aus wie eine Prinzessin. Nicht zu groß, mit wunderschönem weichen Fell und rehbraunen, glänzenden Augen und bin für mein Alter noch recht fit.Damit ihr mal wisst, warum ich so bin wie ich bin, hier meine Geschichte: Ich wurde mit meinen Brüdern Aiko, Flori und Simson im September 2011 mitten auf Aegina geboren. Zugegeben hatten wir dort auf dem Berg eine schöne Aussicht, aber ein kleiner Hund braucht halt auch noch was anderes. Gerade wenn der Winter naht, wird es besonders schwierig. Und gefährlich ist es auch. Es gibt böse Menschen, schnelle Autos und Jäger, die am Wochenende dort herumschießen. Da wird so einem kleinen Hund aber Angst und bange. Zu unserem Glück wurden wir dann von den Leuten von AP entdeckt, eingefangen und zu Renate gebracht. Da war es sehr schön, wir hatten eine warme Hütte, medizinische Betreuung, lecker Futter und frisches Wasser. Aber die Menschen ließen wir nicht an uns ran. Aber woher sollten wir auch wissen, dass die Zweibeiner nett sind? In unserer Prägephase auf der Straße hatten wir nur uns und jede Menge schlechte Erfahrungen. Darum sind wir auch sofort in die hinterste Ecke der Hütte gekrochen, wenn ein Mensch in unsere Nähe kam. Dort saßen wir dann und erzählten uns gegenseitig, wie gruselig doch diese Zweibeiner sind. Aber die Menschen, gar nicht dumm, haben sofort erkannt, dass etwas passieren muss. Also wurden wir, dass vierblättrige Kleeblatt, zu unserem Entsetzen in das Tierheim gebracht und dort getrennt. Es war aber nur zu unserem Besten. Jeder von uns bekam einen netten Hundekumpel, der sich gefreut hat, wenn die Zweibeiner kamen. Schon sehr seltsam, dachte ich mir so, aber vielleicht kann man sich das ja abgucken. Mein Bruder Aiko war der Schnellste von uns. Er hat schnell viel gelernt und hat schon lange ein schönes zu Hause. Meine beiden Brüder Flori und Simson haben sich gerade über die Regenbogenbrücke geschlichen und nun bin ich das letzte Blättchen vom Kleeblatt. Wer hat den ein großes Herz und viel Geduld mir ein eigenes zu Hause für meinen Lebensabend zu geben?
Listade för 2 månader sedan
