Adoptera Fara
Korsad ras · Okänd
Min Fara är borta, det är med oändlig sorg jag skriver dessa ord, hur kunde jag föreställa mig att vår framtid skulle bestå av aldrig mer... Du var absolut modig, till slut kämpade du. Min crunchette, jag minns så många besök hos olika veterinärer med dig. Jag minns din ankomst till skyddshuset. Under en undersökning om Shar-pei-smuggling lärde jag mig att två hundar hade tagits emot av Gennevilliers skyddshus, ingen ville ta dem tillbaka. Jag minns den dag de ringde och sa att de inte hade något alternativ, en hade bett, den andra hade hudproblem... Dina två uppfödare ville inte ta dig tillbaka, vi beslöt oss för att ta emot dig, din kompanjon var inte nödvändigtvis lätt i början och visade sig vara en kärlek, du var alltid lätt. Liten Fara hade kommit in i våra liv, med dina hudproblem, återkommande öroninfektioner och din glädje att leva. Snart efter det fick du en sprickad korsband, jag minns söndagskvällen då vi måste ta dig till Paris, din strikta och noggrant övervakade återhämtning, valet av operation, TPLO blev en succé. Din boxkompis hade tur att bli adopterad och kom tillbaka efter en vecka. En sorglig erfarenhet som gjorde dig gråt så mycket, du saknade din lilla Tuck. Det var aldrig en utan den andra. Du älskade att få problem, driva täcket ut för att sitta i solen. Jag minns volontärer som trodde att ni kämpade, och inte två Shar-pei som spelade, ibland rörde det sig. Tiden gick, Tuck sjöng sjuk, tre olika cancerformer tog honom. Varje kemoterapi eller strålbehandling skiljde er mer, vi var oroliga för honom och stressade för dig. "Hur är Fara?" Hur många gånger har vi ställt den frågan... Det började tidigt, sedan din ankomst hade du en vaginal proläps under din första hitte på skyddshuset. Du blev spädbarnsopererad så fort veterinären ansåg att det var möjligt. Senare hittade vi vissa massor, de togs bort och avslöjade närvaron av en grad 2 mastocytom, men Ki 67 var positiv... Dina öronproblem förvärrades, vi konsulterade två olika specialister. Den andra rekommenderade en bad varje vecka, vi måste organisera oss för dig min Fara. Sedan bröt du din långbenben, givet din historia nämnde veterinärerna en potentiell cancer. Du opererades framgångsrikt och veternären var så glad att berätta att biopsin var inte cancer. En skanning avslöjade en massa på levern, efter biopsi lärde vi oss att det var en carcinom. Du var inte ung, men i bra form och vi valde att operera dig. Att lämna dig den morgon vid veterinären var mycket svårt. Vi visste att för denna specifika situation inte någon kemoterapi eller strålbehandling kunde fungera. Operationen blev en succés, som alltid kämpade du, du var alltid en krigare min Fara. Vid nästa kontroll var skanningen perfekt. Och din generella tillstånd försämrades, du gick till veterinärens akutmottagning och sedan till akutmottagningen. Vi har inte sovit mycket sedan dess. Vi kunde se dig på söndagen och log även när veterinärerna sa att Faras föräldrar var där. Du ville resa dig när du såg oss, även om din bilateral glaukom svagtade din syn. Du kände till veterinärskolan utantill, på grund av antalet kontroller du hade inom ögonmedicin. I intensivvård låg du på ett vattenkudde, med syre, och du kämpade, du var glad att se oss, våra kramar kunde lugna dig. Röntgenbilderna bekräftade att bronkopneumonin var betydande och avslöjade knutar i lungorna. Metastaser hade smugit sig in i ditt kropp, igen vann cancer. Det var nödvändigt att göra beslutet att följa med dig till din sista hem, för att undvika att du drunknade i dina lungvätskor. Till slut kämpade du, du gick lugnt i mina armar, under mina tårar och kyssar. Vi kunde ha en sista stund tillsammans, jag kan bara beundra dig min Fara, du som var så modig min kärlek, men jag vet att jag aldrig kommer att höra de små ljuden du gjorde när du kom för att snuffla på oss igen. Jag saknar redan ditt sovandet. Att talas om dig i det förflutna är en plåga. Idag saknas du av alla oss, men också av Tigrou som inte ville gå utan dig. Vi kommer att ta hand om honom, lova min Fara. Du är i våra hjärtan för alltid.
Läs original (fr)
Ma Fara n’est plus, c’est avec une infinie tristesse que j’écris ces mots, comment imaginer que notre avenir sera fait de plus jamais… Tu as été d’un courage absolu, jusqu’au bout tu as lutté. Ma crunchette, je me souviens de tant de rdv chez différents vétérinaires avec toi. Je me souviens de ton arrivée au refuge. En pleine enquête sur un trafic de Shar-pei, j’avais appris que 2 loulous avaient été récupérés par la fourrière de Gennevilliers, que personne ne voulait les récupérer. Je me souviens du jour où ils ont appelé pour dire qu’ils n’avaient pas de solution, l’un avait mordu, l’autre avait des problèmes de peau… Vos deux éleveurs n’ont pas voulu vous reprendre, nous avons décidé de vous récupérer, ton copain n’était pas forcément facile au début est s’est révélé être un amour, toi tu as toujours été facile. Petite Fara était arrivée dans nos vies, avec ses problèmes de peau, ses otites à répétition, sa joie de vivre. Rapidement tu as eu une rupture des ligaments croisés, je me souviens du dimanche soir où il a fallu t’accompagner à Paris, de ta convalescence stricte et bien suivie, du choix de la chirurgie, la TPLO a été une réussite. Ton compagnon de box a eu la chance d’être adopté et est revenu au bout d’une semaine. Triste expérience qui t’a fait beaucoup pleurer, il te manquait ton petit Tuck. C’était jamais l’un sans l’autre. Vous adoriez faire des bêtises, tirer les couvertures à l’extérieur pour vous installer au soleil. Je me souviens de bénévoles pensant que vous vous battiez, et non 2 Shar-pei qui jouent ça déménage parfois. Le temps a passé, Tuck est tombé malade, 3 cancers différents l’ont emporté. Chaque séance de chimiothérapie ou de radiothérapie s’éloignait un peu plus de toi, nous étions inquiets pour lui et stressions pour toi. « Comment va Fara ? » ; combien de fois avons nous pu poser cette question… Cela a commencé tôt, puisqu’à ton arrivée tu as eu un prolapsus vaginal lors de tes premières chaleurs au refuge. Tu as été stérilisée dès que la vétérinaire a estimé cela possible. Plus tard, nous avons trouvé des masses, elles ont été retirées, et ont révélé la présence d’un mastocytome de grade 2, mais le ki 67 était positif… Tes problèmes auriculaires ont empiré, nous avons consulté deux spécialistes différents. Le 2ème a prescrit un bain chaque semaine, il a fallu nous organiser pour toi ma Fara. Puis tu t’es cassée le fémur, vu tes antécédents les vétérinaires ont évoqué un potentiel cancer. Tu as été opérée avec succès, et la vétérinaire a été tellement contente de m’annoncer que la biopsie effectuée n’était pas cancéreuse. Un scanner a révélé une masse sur le foie, après biopsie nous avons appris qu’il s’agissait d’un carcinome. Tu n’étais pas jeune, mais en bonne forme, et nous avons choisi de te faire opérer. Te laisser, ce matin là, chez le vétérinaire a été très difficile. Nous savions que sur cette pathologie précise aucune chimio ni radiothérapie ne pourrait fonctionner. La chirurgie a été une réussite, comme toujours tu as lutté, tu as toujours été une guerrière ma Fara. A la rentrée ton scanner de contrôle était parfait. Et ton état général s’est dégradé, tu es allée en urgence chez ta vétérinaire puis aux urgences. Nous n’avons pas beaucoup dormi depuis. Nous avons pu te voir dimanche et avons même esquissé un sourire lorsque les vétérinaires ont dit que les parents de Fara étaient là. Tu as voulu te lever en nous voyant, même si ton glaucome bilatéral affaiblissait prodigieusement ta vue. Tu connaissais l’école vétérinaire par cœur, vu le nombre de consultations auxquelles tu allais en ophtalmologie. En soins intensifs, tu étais sur un matelas à eau, sous oxygène, et tu luttais, tu as été heureuse de nous voir, nos caresses ont pu t’apaiser. Les radios ont confirmé que la bronchopneumonie était importante et ont révélé des nodules aux poumons. Des métastases avaient sournoisement envahi ton corps, encore une fois le cancer a gagné. Il a fallu prendre la décision de t’accompagner dans ta dernière demeure, de t’éviter de te noyer dans tes sécrétions pulmonaires. Jusqu’au bout tu as lutté, tu es partie apaisée dans mes bras, sous mes larmes et mes baisers. Nous avons pu passer un dernier moment ensemble, je ne peux que t’admirer ma Fara, toi qui as été si courageuse ma crunchette d’amour, mais je sais que plus jamais je n’entendrai les petits bruits que tu faisais en venant nous renifler. Tes ronflements me manquent déjà. T’évoquer au passé est un supplice. Aujourd’hui tu manques à chacun d’entre nous, mais aussi à Tigrou qui ne voulait pas se promener sans toi. Nous allons veiller sur lui, promis ma Fara. Tu es dans notre cœur à tout jamais.
Listade för 4 månader sedan






