Adoptera Coffee
European Shorthair · Han · Vuxen · 9 år
Identifierad med mikrochipp Typ: europeisk Färg: Svart - Håret: kort Kastrad Testad FIV (AIDS) positiv - FELV (kattleukemi) negativ Vaccinerad mot Tysk tyfus, kattvirus och leukemi Hälsa: FIV positiv (katt-AIDS är inte överförbart till människor), annars allt bra vid skyddshuset Hej. Mitt namn är Coffee. Jag är en 9 år gammal svart katt och jag pratar med er idag eftersom jag har något viktigt att be er om. Det är inte lätt för mig, jag är inte typen som tigger ... men jag har lärt mig att ibland begära hjälp också är en form av mod. Jag levde utanför i lång tid. "Fri", säger de. Fri, ja ... men med kylan som bitar i pannorna, regnet som fastnar i hårlockarna och denna fråga som kommer tillbaka varje natt: var ska jag sova i natt? Jag hade inga möbler, inga soffor, inga hus. Bara betong, vind ... och jag. Läs mer... Då kom det här mänskan. En godhänt frivillig. Hon gav mig mat, men främst så tittade hon på mig som om jag var någon. Hon lärde mig ett hemligt jag aldrig glömmer: människor kan vara mjuka. Tack vare henne lärde jag mig att förlita mig, att låta mig bäras, att låta mig klappa, att stänga ögonen när de rensar dem när de blir lite röda och att tjuta ... mycket. Innan vintern gick jag till veterinären. Jag, katten som hatade att vara inlåst. Och där ... förvållande. Jag panikade inte. Jag sprang inte bort. Jag lät mig behandla. Jag älskade den lugna stämningen, varmen, de snälla handerna. Även kassen verkade inte så dålig. Lite liten förstås, men full av uppmärksamhet. Jag upptäckte att jag gillade att spela med fjäderlekamor, att jag var nyfiken på allt. Och att jag officiellt var en mästare inom tjutande. Så när de talade om att returnera mig till min matplats, sjönk mitt hjärta, hoppet om ett bättre liv i värmen försvann. För nu vet jag. Jag vet vad det känns som att sova utan att frysa. Jag vet vad det känns som att få omsorg. Jag vet vad det känns som att bli älskad. Jag är FIV +, det stämmer och jag kommer inte kunna leva med andra katter, eftersom jag också har min karaktär. Jag drömmer om att vara den enda katten, den som får dörren öppnad, den som har sitt rum vid elden. Jag kräver inte mycket: tillgång till utsidan, ett mysigt hörn, några klappar, fjäderlekamor ... och en människa att älska med hela mitt hjärta. Jag vet inte varför jag hamnade ensam flera år sedan. Jag vet bara att idag är jag här, vid skyddshuset, med ett stort behov av att ha hem. Jag är redo. Redo att sätta ner min osynliga väska. Redo att säga hej till livet som en fri katt och hej till livet som en inomhuskatt. Redo att älska utan att räkna. Så jag ber er, mjukt: släpp inte mig ut igen nu när jag vet vad lycka kan vara. Om ni söker efter en fin svart katt, mjuk, lite trasig men full av kärlek, en katt som tittar på er som om ni var hela världen ... Mitt namn är Coffee och jag skulle verkligen vilja komma hem med er. Hitta Coffee på skyddshuset Facebooksida.
Läs original (fr)
Identifié par puce électronique Type : Européen Couleur :Noir - Pelage : court Stérilisé Testé FIV (Sida) positif - FELV (Leucose) négatif Vacciné Typhus, Coryza et Leucose Santé : FIV positif (Le sida du chat est non transmissible à l’homme), sinon tout va bien Au refuge Je suis un chat noir de 9 ans, et si je te parle aujourd’hui, c’est parce que j’ai quelque chose d’important à te demander. Ce n’est pas facile pour moi, je ne suis pas du genre à mendier… mais j’ai appris que parfois, demander de l’aide, c’est aussi une forme de courage. J’ai longtemps vécu dehors. Libre, disent-ils. Libre, oui… mais avec le froid qui mord les pattes, la pluie qui colle au pelage, et cette question qui revient chaque soir : où vais-je dormir cette nuit ? Je n’avais pas de coussin, pas de canapé, pas de maison. Juste le béton, le vent… et moi. Lire plus... Puis il y a eu cette humaine. Une bénévole au grand cœur. Elle m’a nourri, mais surtout, elle m’a regardé comme si j’étais quelqu’un. Elle m’a appris un secret que je n’oublierai jamais : les bipèdes peuvent être doux. Grâce à elle, j’ai appris à faire confiance, à me laisser porter, à me laisser caresser, à fermer les yeux pendant qu’on me les nettoie quand ils coulent un peu et à ronronner… beaucoup. Avant l’hiver, je suis allé chez le vétérinaire. Moi, le chat qui détestait être enfermé. Et là… surprise. Je n’ai pas paniqué. Je n’ai pas fui. Je me suis laissé soigner. J’ai aimé le calme, la chaleur, les mains bienveillantes. Même la cage ne m’a pas paru si terrible. Un peu petite, certes, mais remplie d’attention. J’ai découvert que j’aimais jouer avec des plumeaux, que j’étais curieux de tout. Et que j’étais, officiellement, un champion du ronron. Alors quand on m’a parlé de me remettre sur mon site de nourrissage, mon cœur s’est serré, l’espoir d’une vie meilleure au chaud s’est envolé. Parce que maintenant, je sais. Je sais ce que c’est de dormir sans craindre le froid. Je sais ce que c’est d’être chouchouté. Je sais ce que ça fait d’être aimé. Je suis FIV +, c’est vrai et je ne pourrai pas vivre avec d’autres chats, parce que moi aussi, j’ai mon caractère. Je rêve d’être le seul chat, celui pour qui on ouvre la porte, celui qui a sa place au chaud. Je ne demande pas grand-chose : un accès à l’extérieur, un coin douillet, quelques caresses, des plumeaux… et un humain à aimer de tout mon cœur. Je ne sais pas pourquoi je me suis retrouvé seul il y a quelques années. Je sais seulement qu’aujourd’hui, je suis là, au refuge, avec cette envie immense d’avoir un foyer. Je suis prêt. Prêt à poser mes valises invisibles. Prêt à dire adieu à la vie de chat libre et bonjour à la vie de chat de maison. Prêt à aimer sans compter. Alors je te le demande, doucement : ne me laisse pas retourner dehors maintenant que je sais ce que le bonheur peut être. Si tu cherches un chat noir magnifique, tendre, un peu cabossé mais rempli d’amour, un chat qui te regardera comme si tu étais tout son monde… Moi, c’est Coffee et j’aimerais tellement rentrer à la maison avec vous. Retrouvez Coffee sur la page Facebook du refuge.
Listade för 2 månader sedan
