Adoptera Dobby
Podenco · Han
Dobby's hjärta brister lite när man tittar på honom. Lite till. För oavsett hur många gånger man ser övergivenhet på nära håll så vänjer man sig aldrig vid det. Dobby är ett levande exempel på grymheten hos vissa människor. Dobby är en jaktskräp. Han är inte bra för jakt eller han svarade helt enkelt inte på sin "ägare" när de ville hämta honom efter en dag i fältet, och han stannade kvar vid jaktreservatet. Där överlevde han, försörjde sig först och tog emot mat från avstånd, snabbt, med stor rädsla senare. Så har mer än ett år gått, under vilken han inte lät någon fånga honom. Ett år där han förföll. Men till slut blev han fångad och Dobby är nu trygg på skyddsrummet. Hela hans kropp visar sin övergivenhet. Nu tar de hand om hans sår och han får behandling för sina sjukdomar. En av effekterna av så mycket övergivenhet och eländigt liv har varit att han förlorade synen. En blind podenco. Men efter så lång tid att springa iväg rädd från människor, överraskade Dobby oss eftersom, som en smart podenco, han anpassade sig väl till livet på skyddsrummet. Han är inte rädd. När han går, svänger han sin svans och är nyfiken, använder sitt underbara luktsinne och hörsel. Han lär sig allt. Den där rädslan för människor har försvunnit. Han visste bara misshandel och när han behandlades vänligt med mildhet och tillgivenhet, framträdde hans karaktär. Han är fortfarande blyg om vi närmar oss utan att vänta på honom, men efter det första ögonblicket visar han sig själv säker och lugn. Även om han måste vara ensam i en kennel på skyddsrummet vet vi att han kommer bra överens med andra hundar.
Läs original (es)
Cuando miras a Dobby, el corazón se te resquebraja un poquito. Otro poquito más. Y es que, por muchas veces que veas de cerca el abandono, nunca te acostumbras. Dobby es otro ejemplo vivo de la crueldad de algunos seres humanos. Dobby es un desecho de la caza. No es bueno para cazar o simplemente no acudió a la llamada de su “amo� cuando quiso recogerlo después de un día en el campo, y él se quedó en el coto de caza. Allí ha sobrevivido, buscándose la vida solo, primero, y aceptando algo de comida, de lejos, deprisa, con mucho miedo, después. Así ha pasado más de un año, en el que no se ha dejado coger. Un año en el que se ha ído deteriorando. Pero por fin se consiguió y Dobby ya está a salvo en la Protectora. Su cuerpo entero es muestra de su abandono. Ahora se están cuidando sus heridas y está recibiendo tratamiento para sus enfermedades. Uno de los efectos de tanto abandono y vida miserable ha sido que ha perdido la vista. Un podenquito ciego. Pero, tras tanto tiempo huyendo aterrorizado de las personas, Dobby nos ha sorprendido porque, como podenco listo que es, se ha adaptado bien a la vida en el refugio. No está asustado. Cuando pasea, mueve el rabito y curiosea, ayudándose de su maravilloso olfato y de su oído. Está aprendiéndolo todo. Ese miedo al ser humano ha desaparecido. Solo conocería maltrato y al ser tratado bien, con dulzura y cariño, ha salido a flote su carácter. Todavía está temeroso si nos acercamos sin que nos espere, pero pasado ese primero momento se muestra confiado y tranquilo. Aunque en la Protectora tiene que estar solo en un chenil, sabemos que se lleva bien con otros perros.
Listade i förrgår
