Adoptera Non serve sparare ai lupi
Korsad ras · Okänd · Unge · 1 år
Online-tidningen ildolomiti.it publicerade en intervju med Luca Pianesi med Bruno Viola, får och ordförande för Föreningen för skydd av zootechniskt arv från stora rovdjur (Adgp), som skapats för att främja och sprida arbetet hos bönder inom förebyggande arbete mot stora rovdjur: med andra ord, människor som har gett upp att klaga och tanken på olovligt (dödande och förgiftning) och istället utför ansvarsfulla åtgärder för att möjliggöra samlevnad med vargar. Här är några av intervjun. "Vi kan inte säga ja till vargen", säger Viola. "Jag är fårhållare och vargen förblir min fiende, den som tar bort det jag lever för. Dock kan vi säga ja till samlevnad, i meningen att det är möjligt att leva med dessa rovdjur inom vissa gränser, och jag vill att alla mina kolleger bland fårhållare och bönder ska förstå detta, som gråter när vargen dödar deras djur." Bruno Viola och hans kollegor insåg att med engagemang, passion, hundar och välbyggda stängsel är det möjligt att kämpa mot vargen utan vapen och onödiga dödanden: "Faktiskt räcker det att informera sig för att förstå att dödande kan vara farligare än allt annat om det inte studeras noggrant, eftersom det destabiliserar packarna, och då finns det något att vara rädd för, eftersom individerna riskerar att gå sin egen väg utan hierarki och ordning." Det är uppenbart att Bruno känner till vargen väl, han bor i kontakt med den, "även om han aldrig visar sig till mig", förklarar han. "Jag vet att han är där, till exempel på natten, hundarna märker det, kameratrappar signalerar det, men han visar sig för alla utom mig eftersom han vet att jag leder flocken. Vargen är smart, mycket smart. Men vi fårhållare kan vinna över honom, så länge vi är beredda och utrustade. Och det är det jag vill göra tydligt. För tre år sedan, på toppen av Vallarsa, hade mer än tjugofem får dödats. För två år sedan kom jag dit med hundar för att leda och välbyggda stängsel, utan skyddshundar, och jag förlorade 11 får. Sedan jag har skyddshundar har jag inte förlorat något under flera månader, utom en natt, den 30:e augusti, då dåliga väderförhållanden delade flocken, med vind och regn, och jag förlorade en åsna, ett får och två ungar. Men det var ett särskilt fall. Att arbeta hårt och använda rätt åtgärder minskar risken mycket." Bruno förklarar att det i betesmarken finns en verklig pyramide. I toppen är fåren, sedan fårhållaren, sedan hundarna för ledning och sist skyddshunderna. "Dessa senare måste vara i harmoni med alla andra: det finns ingen möjlighet att en Maremmano till exempel inte låter den hunden arbeta och den senare inte svarar på mina instruktioner. Men i toppen av allt finns fåren. Jag och hundarna arbetar för dem, och därför skulle jag aldrig säga lång liv till vargen. Han är fortfarande min, vår fiende, men det finns många sätt att leva samtidigt med honom, även om de kräver ansträngning. För skyddshundar och elstängsel, både mobila och fasta, behöver man bara vända sig till Provinsskogsföreningen och Viltinstitutet. Men sedan behöver man lära sig att hantera och uppföda hundarna och installera stängslen." Skyddshundar kommer direkt från Maremmano Abruzzese-herden, men trots att de är rasar som är van vid att leva bland får och vet hur de ska agera mot vargar, behöver de socialiseras med flocken och uppfödas i full respekt för djuret. "Detta är en avgörande förutsättning för att gå med i föreningen", förklarar Bruno. "Hundarna måste behandlas bra och vara friska. De äter också mycket mat, och därför är avtalet med Almo Nature (en företag som producerar mat som ger gratis mat till hundarna i föreningen, ndr) avgörande eftersom det gör det möjligt för oss att spara på deras näring. När det gäller stängslen måste pilar placeras väl, trådarna spänns väl, de bör inte placeras nära rampar. Vädret och närheten till träd måste beaktas. Med andra ord kräver de kunskap och uppmärksamhet. Som förening är vi redo att hjälpa alla våra fårhållarkolleger att förklara vad vi vet och har lärt oss över tid. Den enda verkliga säkerheten är att skjuta inte är lösningen, och de som slutar gråta, klaga och kräva svar från Europa eller vem som helst kommer inte att kunna skydda sina djur riktigt, vilket är våra mest värdefulla tillgång.
Läs original (it)
Il quotidiano online ildolomiti.it ha pubblicato un'intervista di Luca Pianesi al pastore Bruno Viola, presidente dell’Associazione per la Difesa del Patrimonio Zootecnico dai Grandi Predatori (Adgp) , nata per valorizzare e divulgare il lavoro svolto dagli allevatori nel campo della prevenzione dai grandi predatori: insomma gente che ha abbandonato le lamentazioni e l'idea stessa di illegalità (uccisioni e avvelenamenti) e mette in campo, invece, azioni responsabili per rendere possibile la convivenza con i lupi. Ecco le parti salienti dell'intervista. ”Noi non possiamo dire sì al lupo – dice Viola – Io sono un pastore e comunque il lupo resta il mio nemico, quello che mi leva ciò per il quale vivo. Però diciamo sì alla convivenza nel senso che convivere con questi predatori entro determinati limiti, si può fare e vorrei che lo capissero tutti i miei colleghi pastori e allevatori che piangono quando il lupo uccide loro degli animali”. Bruno Viola e i suoi colleghi si sono accorti che con impegno, passione, cani da guardiana e recinti ben fatti si può combattere e battere il lupo senza fucili e inutili uccisioni: “Anzi, basta informarsi per sapere che gli abbattimenti rischierebbero di essere più pericolosi che altro se non studiati più che bene, perché si destabilizzano i branchi e allora lì sì c’è da aver paura perché senza guida gli esemplari rischiano di andare ognuno per conto loro, senza gerarchie e ordine”. Si sente che Bruno il lupo lo conosce bene, ci vive a contatto, ”anche se con me non si fa mai vedere – spiega – io so che c’è, per esempio la notte, se ne accorgono i cani, me lo segnalano le fototrappole ma lui si fa vedere da tutti tranne che da me perché sa che sono io quello che guida il gregge. Il lupo è furbo, molto. Ma noi pastori possiamo batterlo, basta essere preparati e attrezzati. Ed è questo che mi preme far capire. Tre anni fa in cima alla Vallarsa erano state abbattute oltre una ventina di pecore. Due anni fa ero arrivato io con i cani da conduzione e i recinti ben fatti, senza cani da guardiana e avevo perso 11 pecore. Da quando ho i cani da guardiana, da oltre 1 anno non ho avuto più perdite se non in una notte, era il 30 agosto scorso, quando il mal tempo ha spaccato il gregge, tra vento e pioggia, e ho perso un asino, una pecora e due agnelli. Ma è stato un evento eccezionale. Lavorando sodo e usando i corretti accorgimenti il rischio si riduce moltissimo”. Bruno spiega che al pascolo c’è una vera e propria piramide. Al vertice ci sono le pecore, poi c’è il pastore, poi i cani da conduzione e infine i cani da guardiana. ”Questi ultimi devono essere in sintonia con tutti gli altri: non esiste che un maremmano, per esempio, non lasci lavorare il cane da conduzione e quest’ultimo non risponda alle mie indicazioni. Ma al vertice di tutto ci sono le pecore. Io e i cani lavoriamo per loro e per questo non mi sogno di dire viva il lupo. E’ comunque il mio, il nostro, avversario ma i modi per conviverci ormai sono tanti anche se richiedono impegno. Per i cani da guardiana e i recinti elettrificati, sia mobili che stabili, basta rivolgersi all’istituto foreste e fauna della Provincia. Ma poi bisogna imparare a gestire e crescere i primi e a piantare i secondi”. I cani da guardiana arrivano direttamente dal circolo del pastore maremmano abruzzese ma, anche se sono linee abituate a vivere tra le pecore e sanno come comportarsi con i lupi, necessitano di abituarsi al gregge e vanno cresciuti nel pieno rispetto dell’animale. ”E’ questo un requisito fondamentale per poter entrare nell’associazione – spiega ancora Bruno – i cani vanno trattati bene e devono essere in salute. Poi consumano un sacco di cibo e per questo l’accordo con Almo Nature ( azienda produttrice di alimenti che fornisce gratuitamente agli allevatori dell'associazione il cibo per i cani , ndr ) è fondamentale perché ci permette di risparmiare sul loro nutrimento. Per quanto riguarda i recinti devono essere ben piantati i paletti, ben tesi i fili, non vanno messi vicino alle rampe. Va tenuto conto delle condizioni atmosferiche, della vicinanza agli alberi. Insomma necessitano di conoscenza e attenzione. Come associazione siamo pronti ad aiutare tutti i nostri colleghi allevatori per spiegargli quello che sappiamo e abbiamo imparato nel tempo. L’unica vera certezza è che sparare non è la soluzione e chi si ferma a piangere, a lamentarsi e a chiedere risposte all’Europa o a chissà chi non riuscirà a difendere davvero i suoi animali che sono il nostro bene più prezioso”.
Listade för 4 månader sedan
