Adoptera Quando la coppia scoppia, la prima vittima è il cane
Korsad ras · Okänd
Det är första gången detta år och säkerligen inte den sista hunden som kommer till ett djurhem på grund av par som inte kan hitta en lösning på att ta hand om vad som en gång var deras bästa vän. I fallet med Napoleon (namnet är fiktivt för att undvika någon referens) så ville ingen lämna tid och omsorg åt den vänliga rasslända hunden efter att skilsmässprocessen hade inletts. Den enda lösningen det "skilsmässiga" paret kunde tänka sig var att lämna honom vid djurhemmet, där han lyckligtvis bara stannade några dagar. När ett par skiljer sig är det sällsynt att hunden inte omedelbart blir "ett problem". Det blir ett problem när de två ex-fru och man strider om vårdnad, men också när den make eller fru som är registrerad som ägare till hunden i hundregister inte faktiskt är den person som djuret är mest bunden till. Det kan också bli ett problem när det tidigare paret vänder sig till domaren, som trots att vilja göra beslut i hundens intresse ibland fastställer gemensam vårdnad som nästan ohanterbar eller beslutar, med en mycket "mänsklig logik men inte särskilt etologisk", att katten helt enkelt följer barnen vid adoptionsplacering. I Italien går den mest nyliga kulturella och juridiska utvecklingen kring det känsliga ämnet adoptionsplacering tillbaka till 2008, då Cremona-domstolen – kanske påminnande en dom från Pescara-domstolen från 2002 – motiverade en gemensam adoptionsplacering genom att hävda att "alla garantier som föreskrivs för delad vård av barn ska tillämpas parallellt för hundar." Principen är tydlig, men den räcker inte att definitivt skydda "goda skäl" för djuren: det finns verkligen en motsatt ström av tankar som 2011 ledde den Nionde civilavdelningen i Milan-domstolen att uttrycka att det inte är "uppdraget för skilsmässtilldomaren att reglera partiers rättigheter över husdjur." Det som krävs är en lag från parlamentet som fastställer principen och definierar den korrekta och rättvisa vägen för att avgöra vilken av de möjliga vårdnadsordningarna som är etologiskt korrekt för hundens välbefinnande. Senator Franca Chiaromonte (PD) förstod redan detta 2009 och föreslog att införa en ny artikel i vår civilrätt som särskilt gällde "adoptionsplacering av familjedjur vid föräldraskilsmässa", som lät: "Vid föräldraskilsmässa har ägare till ett familjedjur, domstolen, i brist på överenskommelse mellan parterna, oberoende av skilsmässa eller gemensam egendom och enligt informationen från djurets registreringsdokument, efter att ha konsulterat parterna, samboende, barn och om det behövs djurbeteedare, tilldelar ensam eller gemensam adoptionsplacering av djuret till den part som bäst kan säkerställa dess välbefinnande. Domstolen har kompetens att besluta om adoptionsplacering enligt denna paragraf även vid upphörande av samboende." Såsom ofta inträffar när det gäller mänskliga rättigheter för djur, har ingenting gjorts 2009, inte heller 2013, då deputy Michela Brambilla (FI-PDL) föreslog en liknande lösning. För hundar och katter skulle det vara bättre om par kunde visa att de själva kan ta beslut i djurets intresse: men när skilsmässa avslöjar det sämsta hos det tidigare paret, överlever vissa barn, men djur blir snabbt de första offren!
Läs original (it)
Solo quest'anno è il quarto e non sarà certamente l'ultimo cane che arriva in rifugio a causa di coniugi che non trovano una soluzione per accudire quello che, prima della separazione, era il miglior amico della coppia. Nel caso di Napoleone ( il nome è di fantasia per evitare ogni riferimento ), una volta avviata la procedura di separazione, al simpatico meticcio nessuno era più disposto a dedicare tempo e cure e l'unica soluzione a cui i “separandi” hanno saputo pensare è stata l'abbandono in rifugio, dove fortunatamente è rimasto solo pochi giorni. Quando una coppia si separa, è raro che il cane non diventi immediatamente “un problema”. Lo diventa nel caso in cui i due coniugi si contendono l'affidamento, ma anche quando il coniuge a cui il cane è intestato presso l'anagrafe canina non è, in realtà, la persona a cui l'animale è maggiormente affezzionato. E può diventare un problema anche quando la ex-coppia si affida al giudice, che, seppur animato dalla volontà di prendere una decisione nell'interesse del cane, a volte dispone affidamenti congiunti quasi ingestibili o stabilisce, con una logica assai “umana” ma poco etologica, che il gatto segua semplicemente i figli in affido. In Italia, il più recente progresso culturale e giuridico nella delicata questione dell'affido risale al 2008, quando il tribunale di Cremona – forse ricordando una sentenza del 2002 del tribunale di Pescara – a motivazione di un affido congiunto, si spinge ad affermare che “ tutte le garanzie che sono previste per l’affido condiviso dei figli minori siano specularmente applicate per i cani ”. Il principio è chiarissimo, ma non basta per tutelare definitivamente le “buone ragioni”gli animali: c'è, infatti, una corrente di pensiero opposta che, nel 2011, porta, ad esempio, la IX sezione civile del tribunale di Milano ad affermare che non è “ compito del giudice della separazione quello di regolare i diritti delle parti sugli animali di casa “. Ciò che servirebbe è una legge del parlamento che fissi il principio e definisca il percorso corretto e giusto per determinare quale tra i possibili affidamenti sia quello etologicamente corretto per il benessere del cane. Lo aveva capito già nel 2009 la senatrice Franca Chiaromonte (PD) che, infatti, aveva proposto di introdurre nel nostro codice civile un nuovo articolo specificatamente dedicato all'”Affido degli animali familiari in caso di separazione dei coniugi”, che così recitava: “ In caso di separazione dei coniugi, proprietari di un animale familiare, il Tribunale, in mancanza di un accordo tra le parti, a prescindere dal regime di separazione o di comunione dei beni e a quanto risultante dai documenti anagrafici dell’animale, sentiti i coniugi, i conviventi, la prole e, se del caso, esperti di comportamento animale, attribuisce l’affido esclusivo o condiviso dall’animale alla parte in grado di garantirne il maggior benessere. Il tribunale è competente a decidere in merito all’affido di cui al presente comma anche in caso di cessazione della convivenza more uxorio ”. Come troppe volte accade quando si tratta di diritti civili degli animali, non se ne fece nulla né nel 2009 e neppure nel 2013, quando la deputata Michela Brambilla (FI-PDL) ripropose una soluzione analoga. Anche per i cani e i gatti meglio sarebbe, dunque, che i coniugi dimostrassero di saper decidere da soli nell'interesse dell'animale: ma quando la separazione fa uscire il peggio dalla ex-coppia, i figli a volte si salvano, ma gli animali diventano rapidamente le prime vittime!
Listade för 4 månader sedan
