Adoptera ALI FELICI
Korsad ras · Han · Vuxen · 4 år
Min namn är Guendalina och jag blev ledare för mina kamrater Germana och Romana efter att vår livspartner mördades med ett våldsamt spark just därför att han ville ta hand om oss, skydda oss. Vi levde tillsammans och glade i ungefär 4 år i ett hus från vilket vår tvåbevandrade vän slutligen lämnade. Hon älskade oss, talade till oss och gav oss mat. En dag kom människor vi aldrig sett före till oss, skrämde oss, gjorde oss hotfulla, och kanske därför blev vår man bestraffad. Så blev vi kvar som tre, med en osäker framtid om någon skulle ta hand om oss, för vi är ju bara gäss. Vi levde lite utan referenser och boende tillsammans med några goda människor från en förening (Lida Cirie’ Valli di Lanzo) kom och tog oss, satt oss i en stor bur och tog oss med. Förstås var vi rädda eftersom där vi togs, kunde vi höra skriken från andra gäss som oss, vi undrade var vi hade hamnat, men plötsligt öppnades buren och efter en stund av förvirring upptäckte vi att det fanns vår art, samt andar och vid sidan av dem en sjö, massor av gräs och träd... det verkade vara ett fint ställe där vi kunde leva. Ja, det är ett fint ställe, vi är lugna, ingen kommer att skada oss, vi har utrymme och mat till vår hjartas innehåll, ett skyddat bo på natten, men främst nya vänner med vilka vi kan fluga ALI FELICI. Min namn är Guendalina och jag kan slappna av eftersom jag vet att mina två gamla kamrater är säkra här. Min nya tvåbevandrade vän som är en frivillig från Lida Ciriè-föreningen är vänlig, jag sökte efter en lugnande smekning och... jag hittade den. Ibland har berättelser, kanske även den vanliga berättelsen om tre förlorade gäss, ett lyckligt slut.
Läs original (it)
Il mio nome è Guendalina e sono diventata la guida delle mie compagne Germana e Romana dopo che il nostro compagno di vita è stato miseramente ucciso con un violento calcio per il solo fatto che voleva prendersi cura di noi, voleva proteggerci. Abbiamo vissuto insieme e felici per circa 4 anni in una casa dalla quale ad un certo punto è andata via la nostra amica a due zampe. Lei ci voleva bene, ci parlava e ci nutriva. Un giorno è arrivata della gente che non avevamo mai visto prima che ci ha spaventati, reso minacciosi ed è forse per questo che il nostro maschio è stato punito. Così siamo rimaste in tre con un destino incerto su chi avrebbe potuto prendersi cura di noi, del resto siamo solo delle oche. Abbiamo vissuto un po’ senza riferimenti e senza riparo fino al giorno in cui delle brave persone di un Associazione (Lida Cirie’ Valli di Lanzo) sono venute a prenderci, messe in una grande gabbia e portate via lontano. Ovviamente eravamo spaventate perché dove siamo state portate sentivamo le grida di altre oche come noi, ci chiedevamo dove eravamo mai finite, ma ad un tratto la gabbia si è aperta e dopo un momento di smarrimento ci siamo rese conto che si c’ erano delle nostre simili ed anche delle anatre e con loro un laghetto e tanta erba ed alberi… sembrava un bel posto dove poter vivere. Si, è un bel posto, siamo tranquille nessuno ci farà del male, abbiamo spazio e cibo a volontà, un riparo protetto per la notte, ma soprattutto nuove amiche con le quali sbattere le ali felici. Mi chiamo Guendalina e posso rilassarmi perché qui so che anche le mie due vecchie compagne sono al sicuro. La mia nuova amica a due zampe che è una volontaria dell’Associazione Lida Ciriè è simpatica, ho cercato da lei una carezza rassicurante e… l’ho trovata. A volte le storie, come forse quella banale di 3 oche allo sbando hanno un lieto fine.
Listade förra månaden
