Adoptera Melpo
Korsad ras · Hon · Vuxen · 4 år
När vi först gick in till Melpo för att undersöka henne noggrant och ta ett blodprov hade vi svårt! Och anledningen till att vi kämpade var att så snart hon såg oss lade hon sig på rygg, bad om en mjuk beröring, lite kontakt. Se ni, hon kom direkt från kommunens skyddshem i Krestena, och allt vi först märkte var en lugn och undergiven hund, som tålde vad som helst som hände henne. Vi strök henne på magen, räknade de märken som låg på hennes tunna kropp från efterlämnande och svält, tog blodet och gick vidare till nästa hund. Och hon stannade kvar, tittade på oss med en sorgsen och förvirrad blick, som om hon tänkte: "Vad kommer att hända nu?" Det som följde i den närmaste tiden var enkelt: hon åt bra, vila, slapp av och fick den veterinärvård hon behövde. Det var det Melpo behövde, åtminstone i början. Men det räckte för att förändra något inom henne. Sorgsenheten i hennes ögon från de första dagarna blev till en ljus, självförtroende full blick, fylld av nyfikenhet och intresse för allt och alla. Nu bäver vår Melpo sin släd, går promenader med våra frivilliga, män och kvinnor i alla åldrar, träffar de andra hundarna på hemmet och hälsar på dem utan några problem. Hon tycker om mänsklig kontakt, älskar att sitta bredvid den person som går med henne och bara ta in allt, och hon gillar att observera allt runt omkring henne. Sorgsenheten i hennes ögon kommer aldrig att komma tillbaka, för vi har lovat henne att en familj ska hittas, en som öppnar sitt hem för henne, och Melpo kommer att vara där för alltid.
Läs original (en)
When we first entered Melpo’s space to examine her carefully and take a blood sample, we had a hard time! And the reason we struggled was that the moment she saw us, she rolled onto her back, asking for a gentle touch, a bit of contact. You see, she had just arrived from the municipal shelter of Krestena, and all we had managed to notice at first was a calm and subdued dog, patiently enduring whatever was happening to her. We stroked her belly, counted on her thin body the marks left by neglect and starvation, took her blood, and moved on to the next dog. And she stayed behind, watching us with a sad and puzzled look, as if she were thinking: “What will happen now?” What followed in the next period was simple: she ate well, rested, relaxed, and received the veterinary care she needed. That’s what Melpo needed, at least in the beginning. But it was enough to change something inside her. The sadness in her eyes from those first days turned into a bright, confident look, full of curiosity and interest in everything and everyone. Now our Melpo wears her harness, goes on walks with our volunteers, men and women of all ages, meets the other dogs at the shelter and greets them without any issues. She enjoys human contact, she loves sitting beside the person who walks her and simply taking it all in, and she likes observing everything around her. The sadness in her eyes will never return, because we’ve promised her that a family will be found, one that will open their home to her, and Melpo will stay there forever.
Listade för 2 månader sedan
