Adoptera Quando l’
Korsad ras · Okänd
En hund kan inte avgöra när den ska sluta dricka vatten från en flod eller hav. När temperaturen stiger simmar de långa bad i havet, sjöar eller åar och bäckar där de uppmuntras att simma och hämta pinnar och bollar. Problemet är att hunden inte kan förstå när det är dags att sluta dricka (det normala kravet är 40-80 milliliter vatten per kilogram kroppsvikt per dag). Om den dricker för mycket medan den simmar eller "biter" vågor eller tar tag i ett föremål att hämta, kan problemen bli mycket allvarliga. Om en hund intar för mycket saltvatten kan den utveckla en elektrolytstörning som kännetecknas av för mycket natrium i blodet: hypernaträmia (eller hypernatremi), vars första symtom är illamående och kräkningar, men som snabbt kan utvecklas till andningssvårigheter, kollaps, medvetslöshet, kramper, hjärnblödning, ischemi, koma och död. Det första man ska göra är att försöka få hunden att dricka färskt vatten för att sänka natriumkoncentrationen, men veterinärvård bör sökas så snart som möjligt. Hyponatremi (eller hyposodemi) uppstår när en hunds blodnatriumhalter sjunker under 140 mEq/l: det kan orsakas av ett överdrivet intag av färskt vatten som faktiskt orsakar en alltför stor sänkning av natriumkoncentrationen i djurets blod. Symtom är också extrem svaghet, apati, aptitlöshet, illamående och kräkningar och senare kramper och koma. Återställande av normala natriumnivåer i blodet är den exklusiva uppgiften för en veterinär, eftersom det är en känslig operation som måste genomföras gradvis och kompetent. I verkligheten kan det finnas många orsaker till hyponatremi (inklusive specifika sjukdomar, betydande diarré, värmeslag osv.), Men om vattenintag orsakar dem är hundar med störst risk små raser (som just på grund av sin storlek genomgår snabbare förändringar i natriumkoncentration), men det är uppenbart att varje hund utsätts för faran, som lätt kan undvikas genom att begränsa hundens vistelse i vatten, sött eller salt. Ett specifikt blad i avsnittet "hunden i samhället" i Apaca Guides (även i ljudformat) samlar många andra användbara uppgifter om saker att göra och veta när en hund är på platser med vatten.
Läs original (it)
Il problema è che il cane non sa quando è ora di smettere di ingurgitare l'acqua del fiume o del mare. Quando la temperatura sale arrivano puntualmente anche i bagni in mare o al lago o nei fiumi e torrenti, con cani stimolati a nuotare e a riportare legnetti e palline. Il problema è che il cane non è in grado di capire quando è ora di smettere di ingurgitare acqua (il fabbisogno normale è di 40-80 millilitri di acqua per chilo di peso corporeo al giorno) e se accade che sia troppa quella che beve mentre nuota o “morde” le onde o afferra l'oggetto da riportare allora i problemi possono diventare davvero molto seri. Se il cane ingurgita troppa acqua salata può incorrere in un disturbo elettrolitico caratterizzato in una eccessiva concentrazione di sodio nel sangue: è l'ipersodiemia (o ipernatriemia), i cui primi sintomi sono nausea e vomito, ma che può rapidamente evolvere in difficoltà respiratorie, collasso, perdita di coscienza, convulsioni, emorragie cerebrali, ischemie, coma e morte. La prima cosa da fare è cercare di far bere dell'acqua dolce al cane per abbassare la concentrazione di sodio, ma il ricorso alle cure veterinarie è la scelta da fare quanto prima. Si parla invece di iponatriemia (o iposodiemia) quando i valori ematici di sodio scendono nel cane al di sotto dei 140 mEq/l: a provocarla può essere un esagerato apporto di acqua dolce che provoca, appunto, un abbassamento eccessivo della concentrazione di sodio nel sangue dell'animale. I sintomi sono, anche in questo caso, debolezza estrema, apatia, inappetenza, nausea e vomito e, successivamente, convulsioni e coma. Cercare di ripristinare i valori normali di sodio nel sangue è compito esclusivo del veterinario, perchè è un'operazione delicata che va condotta con gradualità e competenza. In realtà, le cause dell'ipernatriemia, così come dell'iponatriemia possono essere molte (tra cui patologie specifiche, diarree importanti, colpi di calore ecc.), ma se a provocarle è l'ingestione d'acqua allora i cani più a rischio sono quelli di piccola taglia (che proprio in ragione della dimensione subiscono più rapidamente le alterazioni nella concentrazione di sodio), ma è evidente che ogni cane è esposto al pericolo, che peraltro può essere facilmente evitato limitando la permanenza del cane in acqua, dolce o salata che sia. Una scheda specifica nella sezione “il cane nella società” delle Guide di Apaca (anche in formato audio) raccoglie molte altre utili informazioni sulle cose da fare e da sapere quando il cane si trova nei luoghi d'acqua.
Listade i går
