Adoptera E’
Korsad ras · Okänd · Äldre · 11 år
Förra söndagen kom en ny gäst till djurhemmet: Ariel, en treårig blandras, i perfekt hälsa men plötsligt till en belastning. Den par som lämnade henne är unga, men när de tog Ariel från ett hundhem i Basilicata var flickan inte ens tjugo år gammal och hade en livsplan som just då inkluderade att ha en hund. Det är okänt vad som berättades för detta mycket unga par om ansvarsbörden och det mottagande som följer med att ta emot en hund: det faktum står kvar att ett "vanligt" händelse som en flytt räckte till att lämna en liten hund som borde ha varit, för evigt, en reskamrat. Dokumenten som följer med hunden bevisar att när Ariel kom till Belluno var hon inte ens tre månader gammal, född den 25 april 2015, och överlämnad till de unga människorna den 18 juli. Trots att hon var så liten var Ariel redan en bortglömmande hund registrerad hos kommunen, drabbad av coccidios och giardiasis, vilket bekräftats av den lokala hälsomyndighetens veterinär tjänst den 5 juni: inget ovanligt för en bortglömmande hund från söder, om inte diagnosen också bekräftades den 4 juli, det vill säga efter en månad av möjlig oskyldig behandling och fjorton dagar innan transporten till Veneto. Var Ariel botad när hon adopterades? Hur var resan som, bara tre månader gammal, bar henne till Belluno? Vem gjorde hembesöket före adoptionen? Vem förklarade för de unga människorna vad det betydde att "ta en hund"? Och vem säkerställde att det var en liten hund, exakt som adoptören hade önskat, och som istället valde att växa upp till nästan stor storlek? Vi kan verkligen inte ta mer av denna "hundsmuggling" från söder. Vi har redan nämnd den goda viljan hos många frivilliga (såväl i söder som norr), men också arrogansen hos många självförklarade djurälskare (såväl i norr som söder) som placera och fortsätter placera exemplar för den narcissistiska njutningen att få uppföra sig på bilder och inlägg på sociala medier. Vad är då med de dramatiska tonerna och historierna – ofta falska – som används för att "släppa ut" djuren online, omsorgslöst lek med folkens känslor? Och vad är med pengarna (få eller många) som krävs vid motorvägsrastplatserna, där hundar överlämnas? Och de unga "Dobermännena" som sätts in i familjer med nyfödda barn? Och "Schnauzernas" som – för någon anledning – är för levande? Och valpar (precis som Ariel) som garanteras små, men som slutar bli för stora för ett lägenhet? Eller exemplar som är drogade under resan, som därefter visar sig vara omöjliga att hantera? Även på APACAs hundhem finns sådana hunder, som blivit medförd till norr av Bellunesi, som skulle göra en tjänst åt hundarna och deras medborgare om de fokuserade på något annat! Det är dags för staten och regionerna – som aldrig har agerat för att stoppa eller åtminstone reglera migrationen från sydliga hem – att sätta stopp för en situation som inte är värdig för ett civiliserat land.
Läs original (it)
Domenica scorsa è arrivata in rifugio una nuova ospite: si tratta di Ariel, una meticcia di tre anni, in piena salute ma diventata improvvisamente ingombrante. La coppia che l'ha lasciata è giovane, ma quando ha preso Ariel da un canile della Basilicata la ragazza non aveva neanche vent'anni e un progetto di vita che, in quel momento, includeva la presenza di un cane. Non è dato sapere quanto sia stato detto a questa giovanissima coppia dell'impegno e della responsabilità a cui andava in contro adottando un cane: sta di fatto che un evento “normale” come un trasferimento è bastato per scaricare una cagnotta che avrebbe dovuto essere, per sempre, una compagna di viaggio. I documenti che accompagnano il cane provano che quando Ariel è arrivata a Belluno non aveva neanche tre mesi, essendo nata il 25 aprile 2015 e ceduta ai ragazzi il 18 luglio. Pur così piccola, Ariel era già una randagia intestata al comune, affetta da coccidiosi e giardiasi, come attestato dal servizio veterinario dell'Azienda sanitaria locale il 5 giugno: niente di strano per un randagio del sud, se non fosse che la diagnosi è stata confermata anche il 4 luglio, vale a dire dopo un mese di cure forse non fatte e quattordici giorni prima del trasferimento in Veneto. Era guarita Ariel quando è stata data in adozione? Come è stato il viaggio che, a soli tre mesi, l'ha portata a Belluno? E chi ha fatto (o non fatto) la visita di preaffido? Chi ha spiegato ai ragazzi cosa voleva dire “prendere un cane”? E chi ha assicurato che si trattava di un cane di piccola taglia, proprio come aveva chiesto l'adottante e che, invece, ha deciso di crescere quasi fino alla taglia grande? Non se ne può veramente più di questo “traffico di cani” dal sud. Abbiamo già detto della buonafede di tanti volontari (sia al sud che al nord), ma anche del protagonismo di altrettanti sedicenti amanti degli animali (sia al nord, che al sud), che hanno piazzato e continuano a piazzare esemplari per il narcisistico piacere di gratificarsi con foto e post sui social. E che dire dei toni drammatici e delle storie – spesso false- usati per “lanciare” l'animale in rete, giocando in modo irresponsabile con i sentimenti delle persone? E dei soldi (pochi o tanti che siano) chiesti nelle stazioni di servizio dell'autostrada, dove i cani vengono consegnati? E dei giovani “doberman” inseriti in famiglie con neonati? E degli “schnauzer” che – chissà come mai! – sono troppo vivaci? E dei cuccioli (proprio come Ariel) garantiti di taglia piccola che invece diventano troppo grandi per un appartamento? O di esemplari drogati per il tempo del viaggio che si rivelano poi ingestibili? Anche nel canile di APACA ci sono cani così, portati al nord da bellunesi che farebbero un piacere ai cani e ai loro concittadini se si dedicassero ad altro! E' ora che Stato e Regioni – che non sono mai intervenuti per bloccare o almeno regolare la migrazione dai canili del Sud- facciano cessare una situazione che è indegna di un paese civile.
Listade för 4 månader sedan
