Adoptera Il cane dominante non esiste
Korsad ras · Hon
Den dominerande hunden är den som utlöser det instinktiva, oförstående önskemålet att underkasta den. När man möter hundar på promenader eller i områden utan leksel eller hos en vän är det mycket vanligt att vissa beteenden bedöms som "normala" eftersom de utförs av en hund som anses och utvärderas som "dominerande": detta sker med hunden (kanske även en hona) som klistrar sig till en annan hund eller en människas ben; eller med hunden som håller alla borta från bänken där den mänskliga kamraten sitter; det sker med hunden som helt ignorera försäkran om inte dra i leken; eller med hunden som aldrig slappnar av och alltid övervakar omgivningarna. Alla dessa situationer har faktiskt exakta etologiska förklaringar, även om de skiljer sig åt, där dominans inte ens är inblandad. Dominans och underkastelse är faktiskt begrepp som beskriver "maktrelationer" mellan individer inom ett socialt grupp eller en stabil relation: de kvalificerar alltså statusen hos en subjekt och är därför användbara för att förstå sociala dynamiker, men inte för att märka individuella beteenden hos familjehunden som, i vissa situationer, bara uttrycker ett av många typiska beteenden hos arten. Detta gäller också våld, som inte nödvändigtvis är ett uttryck för dominans: faktiskt är motivet till attack (våld) påverkat av flera faktorer (genetik, erfarenheter, hälsa, socialisering, rädsla, jakthungrighet och territoriell motivation, etc.) och är en del av den enskilda hundens personlighet, medan dominans inte är en personlighetsdrag utan ett aspekt av en (osymmetrisk) relation som varierar enligt kontexten eller den relativa situation som hunden håller. Därför, när det är förstått att det inte är en "dominerande hund" som vill sova på sängen eller försvarar mat eller lekar, eller ens går genom dörren först, kan det kanske bli lättare för människan att lämna ifrån sig det instinktiva, oförstående önskemålet att underkasta hunden och engagera sig i en mindre förklarad läsning av dess beteenden. I förhållandet mellan människa och hund har dominans och underkastelse alltid använts för att försvara tvångsmetoder och straff som verktyg för att påvisa antropocentrisk superioritet och människans vilja över icke-människor: istället behövs det verkligen i förhållandet med sin bosättande djur personer som är auktoritativa, som uttrycker en balans mellan kunskap, empati och lyssnandet till behov och krav på sin djurkamrat, avvisar dominans, pålägg och auktoritarism.
Läs original (it)
Il cane dominante è quello che attiva l'istintivo, ignorante desiderio di sottometterlo. Nell’incontrare cani in passeggiata o in area sgambo o nell'abitazione di un conoscente capita molto spesso di sentire giudicare alcuni comportamenti come “normali” perché messi in atto da un cane considerato e valutato come “dominante”: succede con il cane (magari anche femmina) che monta un altro cane o la gamba di un umano; oppure con il cane che tiene tutti lontani dalla panchina dove è seduto il compagno umano; succede col cane che non ascolta minimamente le suppliche di non tirare al guinzaglio; oppure con il cane che non si rilassa mai e sorveglia incessantemente il contesto. Tutte queste fattispecie hanno, in realtà, spiegazioni etologiche precise ancorchè diverse tra loro, in cui la dominanza non viene proprio in gioco. Dominanza e subalternità, infatti, sono concetti che descrivono le “relazioni di potere” tra individui all’interno di un gruppo sociale o di una relazione stabile: qualificano, cioè, lo status di un soggetto e, quindi, sono utili a comprendere le dinamiche sociali, ma non per dare un’etichetta a singoli atteggiamenti del cane di famiglia che in determinate situazioni si esprime semplicemente con uno dei tanti comportamenti tipici della specie. E’ così anche per l’aggressività, che non è necessariamente espressione di dominanza: infatti, la motivazione ad aggredire (aggressività) è influenzata da diversi fattori (genetica, esperienze vissute, stato di salute, socializzazione, paura, motivazione predatoria e territoriale e così via) e fa parte della personalità del singolo cane, mentre la dominanza non è un tratto della personalità ma un aspetto di una relazione (asimmetrica) che varia in ragione del contesto o del rapporto relazionale che il cane sta intrattenendo. Dunque, una volta capito che non è un “cane dominante” quello che vuole dormire sul letto o che difende il cibo o i giochi o, addirittura, quello che oltrepassa per primo la porta di casa, sarà forse più facile per l’umano di turno mettere da parte il proprio istintivo, ignorante desiderio di sottomettere il cane e impegnarsi in una lettura meno semplificata dei suoi comportamenti. Nella relazione uomo-cane, dominanza e sottomissione sono servite, da sempre, a giustificare metodi coercitivi e punizioni come strumento di affermazione antropocentrica della superiorità e del volere dell’animale umano sull'animale non-umano: invece, ciò di cui c’è davvero bisogno nel rapporto con il proprio animale convivente è di persone autorevoli, che esprimono un equilibrio tra competenza, empatia e ascolto dei bisogni e delle esigenze del proprio compagno animale, rifiutando dominanza, imposizione e autoritarismo.
Listade för 5 månader sedan
