Adoptera SOLEA –
Korsad ras · Hon
Jag är en 2,5 år gammal Savoy Shepherd. Jag hade en första familj som inte kunde hantera min svårighet att vara ensam. Jag tillbringade långa timmar låst på en balkong utan att riktigt förstå varför. Sedan dess har ensamhet blivit mitt största problem. När mina människor passerar dörren, är jag rädd för att de inte kommer tillbaka och blir panikslagen. Jag är en mycket nära hund till mina människor, jag älskar smekningar. Under de senaste månaderna har jag lugnat ner mig mycket och fått autonomi, jag låter mig inte överväldigas av mina känslor och lyckas sitta eller hålla mig sysselsatt ensam. Under vandringar är jag den lyckligaste, jag mår bra. Jag gillar att gå i framkant, men jag kontrollerar alltid att mina människor följer efter mig. Jag har ett bra återkallande och även om det finns frestelser kommer jag alltid tillbaka om jag blir ombedd. Promenaderna i stan går också bra, även om jag fortfarande drar lite i kopplet, förbättrar jag mig. Jag är inte rädd för ljud, bilar, skotrar. Jag cyklar till och med med min fosterfamilj! Med andra hundar är jag ganska reserverad. Jag observerar, tar min tid, jag respekterar signaler. Om jag mår bra kan jag snabbt bli mycket lekfull! Med främlingar är jag blyg. Det kan hända att jag skäller för att hålla avstånd eftersom jag behöver tid och känna mig trygg för att acceptera att bli talad till eller klappad. Jag är en intelligent hund som gillar att lära sig. Jag vet redan "sitt", "ligg ner", "vid mina fötter", "bädd", "stopp", "stå kvar", "koppel" och jag älskar när nya övningar föreslås till mig. Jag är fortfarande en ung hund under konstruktion. Jag saknade stabilitet, jag lärde mig att klamra mig mycket starkt på människor... men jag har också en enorm anpassningsförmåga. Det jag letar efter idag är ett tålmodigt familj, närvarande, redo att följa med mig utan att skynda sig.
Läs original (fr)
J’ai deux ans et demi, je suis une berger de Savoie. J’ai connu une première famille qui n’a pas pu gérer mes difficultés à rester seule. J’ai passé de longues heures enfermée sur un balcon, sans vraiment comprendre pourquoi. Depuis, la solitude est devenue mon plus grand défi. Quand mes humains passent la porte, j’ai peur qu’ils ne reviennent pas et je panique. Je suis une chienne très proche de mes humains, j’adore les caresses. Ces derniers mois, je me suis beaucoup apaisée et j’ai gagné en autonomie, je me laisse moins submerger par mes émotions et j’arrive à me poser ou à m’occuper seule. Lors des randonnées, je suis la plus heureuse, je me sens bien. J’aime marcher devant, mais je vérifie toujours que mes humains me suivent. J’ai un bon rappel et même s’il y a des tentations, je reviens toujours si on me le demande. Les balades en ville se passent bien aussi, même si je tire encore un peu en laisse, je m’améliore. Je n’ai pas peur des bruits, des voitures, des trottinettes. Je fais même du vélo avec ma famille d’accueil ! Avec les autres chiens, je suis plutôt réservée. J’observe, je prends mon temps, je suis respectueuse des signaux. Si je me sens bien, je peux vite devenir très joueuse ! Avec les inconnus, je suis craintive. Il peut arriver que j’aboie pour garder à distance car j’ai besoin de temps et de me sentir en confiance pour accepter qu’on me parle ou qu’on me caresse. Je suis une chienne intelligente qui aime apprendre. Je connais déjà “assis”, “couché”, “au pied”, “panier”, “stop”, “pas bouger”, “laisse” et j’adore quand on me propose de nouveaux exercices. Je suis encore une jeune chienne en construction. J’ai manqué de stabilité, j’ai appris à m’accrocher très fort aux humains… mais j’ai aussi une immense capacité d’adaptation. Ce que je cherche aujourd’hui, c'est une famille patiente, présente, prête à m’accompagner sans me brusquer.
Listade för 4 dagar sedan
