Adoptera Il cane in braccio
Korsad ras · Okänd · Valp · 4 månader
Puppyar och små hundar hamnar ofta i sina mänskliga vänner. Orsakerna är alltid samma: "önskan" att krama dem eller "önskan" att skydda dem, vilket i båda fallen visar epimeles, det vill säga njutningen av att ta hand om ett väsen som verkar be om skydd eller hjälp. Men stämmer denna "önskan" hos människan överens med hundens etogram? Det verkar inte, särskilt eftersom den som bär upp är inte en del av intraspecifika beteenden (förutom de första veckorna då en valp kan lyftas upp av mamman) lika lite som en omfamning, som är ett typiskt mänskligt handlande, inte ett hundets. Dessutom, om det verkar som att hunden frågar om att bli upphöjd, är det mycket troligt att det är en vanvane som implementerats av människan eller kanske ett beteende som kan dölja ett problem hos hunden som bör åtgärdas snarare än uppmuntras. Dessutom, om man vill skydda valpen eller hunden – kanske i en trygg miljö eller när en annan hund kommer närmare – genom att lyfta den från marken och hålla den i famnen kan utlösa predatorisk motivation hos hundarna som man trodde att man räddade: att lyfta hunden upp betyder flykt för vad som tydligt kommer att verka som bytt. Och att bära hunden på armen under en promenad? Det gör ingen mening, eftersom det hindrar hunden från att utforska miljön, få information, minnas dofter, identifiera faror och skilja olika luktspår. Självklart är det helt annorlunda med hunden som beslutar att sitta på din knä när du sitter: i detta fall visar hunden en önskan om kontakt som ska uppmuntras (inte avvisas) och främjas (t.ex. genom att sitta på golvet bredvid den) och som samtidigt gör det möjligt för oss att uppfylla vår "önskan" att ha den "i våra armar" på ett etologiskt korrekt sätt.
Läs original (it)
Cuccioli e cani di piccola taglia finiscono spesso in braccio ai loro compagni umani. I motivi sono sempre gli stessi: “desiderio” di coccolarlo o “desiderio” di proteggerlo, che in entrambe le fattispecie concretizzano l’epimelesi, ossia il piacere di prendersi cura di un essere che sembra chiedere protezione o aiuto. Ma questo “desiderio” dell’umano si rapporta correttamente all’etogramma del cane? Sembra proprio di no, anzitutto perché l’essere trasportato non fa parte dei comportamenti intraspecifici (se non nelle primissime settimane quando il cucciolo può essere sollevato con la bocca dalla madre) esattamente come l’abbraccio, che è un’azione tipicamente umana e non canina. Se, poi, può sembrare che sia il cane a chiedere di essere preso in braccio è molto probabile che si tratti di un'abitudine implementata dall’umano o, addirittura, di un comportamento che potrebbe nascondere un disagio del cane che andrebbe risolto e non assecondato. Non solo, ma il “desiderio” di mettere in sicurezza il cucciolo o il cane – magari in un'area sgambo o all'approssimarsi di un cane libero – sollevandolo da terra e tenendolo in braccio può attivare la motivazione predatoria dei cani dai quali si pensava di sottrarlo: sollevare il cane verso l’alto equivale, infatti, alla fuga di quella che a tutti gli effetti sembrerà essere una preda. E la passeggiata in braccio all’umano? Non ha alcun senso, dato che impedisce al cane di esplorare l’ambiente, acquisendo informazioni, memorizzando odori, individuando pericoli, riconoscendo e distinguendo le differenti tracce olfattive. Ovviamente, del tutto differente è l’azione del cane che decide di sedersi in braccio quando si è seduti: in questo caso, il cane manifesta un desiderio di contatto che va assecondato (non respingendolo) e favorito (magari sedendosi a terra accanto a lui) e che, contemporaneamente, ci permette di concretizzare nel modo etologicamente corretto il nostro “desiderio” di averlo “in braccio”.
Listade för 5 månader sedan
