Adoptera Labradoropis
Labrador Retriever · Okänd · Äldre · 16 år
Labradoropis, som bott i familjen i 16 år, hamnade en kväll i mörkret och kylan på gatan. Berättelsen är hård: ägaren lämnade sin fru och hund ur huset. Kvinnan kände sig dålig och akutmottagning blev uppmanad. Innan hon skulle tas till sjukhuset lyckades kvinnan ändå skrika till sin granne att hon gav upp hunden, eftersom det inte fanns någon plats att bo längre. Så hunden lades kvar i kylan bredvid huset, tills andra grannar ringde räddning... Dagarna och veckorna gick. Vi fick reda på att kvinnan redan hade lämnat sjukhuset, men hon har inte kommit tillbaka för hunden. Ingen har ens ringt. Vi trodde att efter 16 år tillsammans, även om det inte fanns plats att bo, skulle ägaren komma tillbaka för hunden. Vi visste att medan bostadsfrågan löstes skulle vi ta hand om hunden. Det viktigaste var att ägaren inte försvann. Men hon gjorde det dock. Och polisen bekräftade också det: i denna familj vill ingen längre ha den 16-årige hunden. Så den gamla hundens öde är att spendera sina gyllene år på djurhemmet. Käre volontärhundvandrar! Vi vet att ni gillar action och levande, aktiva promenader i skogen. Med de äldre hunder som långsamt knapprar små bitar är det mer "tråkigt". Men fortfarande skulle vi vara väldigt tacksamma om ni, efter att ha sprungit med de aktiva hundarna, kunde göra en liten tid avsatt till de äldre hundarna på djurhemmet. Ta en kort promenad runt djurhemmet, sitt med dem, prata med dem, borsta deras päls. Om ni visste hur tacksamma de är för detta smått av uppmärksamhet! För dessa äldre hundar, i denna värld, är vi allt som finns kvar, och ni...
Läs original (lv)
Labradoropis, kurš ģimenē nodzīvojis 16 gadus, kādu vakaru tumsā un salā nonāca uz ielas. Stāsts ir skarbs: znots esot izlicis sievasmāti kopā ar suni no mājām. Sievietei kļuva slikti, tika izsaukta neatliekamā medicīniskā palīdzība. Pirms vešanas uz slimnīcu sieviete kaimiņienei vēl paspēja uzsaukt, ka no suņa atsakās, jo vairs neesot, kur dzīvot. Tā suns palika guļam pie mājas aukstumā, līdz citi kaimiņi izsauca glābējus… Gāja dienas un nedēļas. Uzzinājām, ka sieviete no slimnīcas jau ir izrakstīta, taču pie suņa tā arī nav atnākusi. Neviens pat nav piezvanījis. Mēs bijām iedomājušies, ka pēc 16 gadiem kopā, pat ja vēl nebūs kur dzīvot, saimniece pie suņa atnāks. Mēs zinājām, ka kamēr atrisināsies jautājums ar dzīvesvietu, suņopi pieskatīsim un aprūpēsim. Galvenais, lai saimniece nepazūd. Tomēr viņa “pazuda”. Un arī policija mums apstiprināja: šajā ģimenē 16 gadus veco suni nevienam vairs nevajag. Tā nu opītim liktenis lēmis vecumdienas vadīt patversmē. Mīļie brīvprātīgie suņu staidzinātāji! Mēs zinām, ka jums patīk darbība un raitas, aktīvas pastaigas mežā. Ar opīšiem, kuri lēnītēm čunčina mazus gabaliņus, ir “garlaicīgāk”. Un tomēr mēs būtu ļoti pateicīgi, ja pēc izskriešanās ar aktīvajiem suņiem kādu brītiņu veltītu arī patversmes večukiem. Iziet mazu aplīti kaut pa patversmes teritoriju, piesaulītē ar viņiem pasēdēt, parunāt, paķemmēt kažociņu. Ja jūs zinātu, cik viņi ir pateicīgi par šo kripatiņu uzmanības! Šiem opīšiem šajā pasaulē esam palikuši tikai mēs un jūs…
Listade för 3 månader sedan
