Adoptera Grace
Rhodesian Ridgeback · Hon · Vuxen · 5 år
Hej... jag är här... jag känner mig fortfarande lite nervös när jag säger något, så kanske jag pratar lite tystare... jag bor här hos DOA för tillfället. Jag hamnade här eftersom mina tidigare ägare... ja... inte tog god omsorg om mig. Inte mig själv och inte heller resten av min familj. Jag försöker inte tänka för mycket på det, men... ibland kan man fortfarande se det lite hos mig. Jag är faktiskt ganska skrämmande. Nya människor... jag finner dem väldigt skrämmande. Då föredrar jag att dölja mig lite så att de inte ser mig. De säger att jag behöver lära mig att lita igen, men det tar tid. Mycket tid. En belöning hjälper ibland, men även det vågar jag ofta inte ta emot. Det är så stressigt att mina pinnar börjar skaka. Det finns också många saker som jag aldrig har sett eller gjort. Att gå upp eller ner en trappa...? Nej, jag vågar fortfarande inte. Och hissen... oj nej. Jag går in, men så fort den rör sig sjunker jag ned på mina pinnar. Det känns som om marken försvinner under mig. Spela med en boll? Jag vet inte vad det är. Och ljud... jag blir så rädd att hela min kropp stelar. En TV eller radiokassett... för mig är det som ett åskmoln som plötsligt gör ljud. Och en paraply... vad är det igen? Jag har aldrig sett ett! Och ärligt talat hoppas jag inte att det kommer alldeles nära. Så jag är fortfarande en liten projekt, säger de här. Men jag försöker verkligen mitt bästa. Jag vill så mycket lära mig att människor är säkra. Att jag inte behöver vara rädd längre. Att jag kanske får en mjuk säng en dag och någon som har tålamod med mig. Kanske du är någon som låter mig vänja mig på saker lugnt. Någon som inte pressar mig, men viskar: "Ta din tid. Du är säker." Jag hoppas... Tills dess så kommer jag att vara här, lite skakig, men också lite hoppfull.
Läs original (nl)
Hoi… ik ben het… Ik vind het nog een beetje spannend om iets te zeggen, dus misschien praat ik een beetje zachtjes… Ik woon nu even bij DOA. Ik ben hier terechtgekomen omdat mijn vorige baasjes… tja… niet zo goed voor mij zorgden. Voor mij niet en voor de rest van mijn familie ook niet. Ik probeer er niet te veel aan te denken, maar… soms kun je het nog een beetje aan mij zien. Ik ben namelijk best verlegen. Nieuwe mensen… die vind ik heel erg eng. Dan kruip ik het liefst een beetje weg, zodat ze me niet zien. Ze zeggen dat ik weer moet leren vertrouwen, maar dat kost tijd. Heel veel tijd. Een snoepje helpt soms, maar zelfs dat durf ik vaak niet aan te nemen. Het is dan al zo spannend dat mijn pootjes beginnen te trillen. Er zijn ook veel dingen die ik nog nooit heb gezien of gedaan. Een trap op of af…? Nee, dat durf ik nog niet. En de lift… ojee. Ik loop er wel in, maar zodra hij beweegt zak ik door mijn pootjes. Het voelt alsof de grond onder me wegvalt. Spelen met een balletje? Dat ken ik niet. En harde geluiden? Daar schrik ik zo van dat mijn hele lijfje verstijft. Een televisie of radio… dat is voor mij nog een soort donderwolk die zomaar geluid maakt. En een paraplu… wat is dat nou weer? Dat heb ik nog nooit gezien! En eerlijk gezegd hoop ik dat hij niet te dichtbij komt. Ik ben dus nog een beetje een projectje, zeggen ze hier. Maar ik probeer echt mijn best te doen. Ik wil zo graag leren dat mensen veilig zijn. Dat ik niet meer bang hoef te zijn. Dat ik ooit misschien een zacht bed heb en iemand die geduld met me heeft. Misschien ben jij wel iemand die mij rustig laat wennen. Iemand die me niet pusht, maar fluistert: “Neem je tijd maar. Je bent veilig.” Ik hoop het zo… Tot die tijd zit ik hier, een beetje bibberig, maar ook een beetje hoopvol.
Listade för 2 månader sedan
